Hejsan..

Sitter nu framför tv:n och tittar på Michael Jacksons minnesstund. Det känns väldigt konstigt, man har lyssnat en del på hans låtar under åren.. Något jag kan tycka är väldigt tragigiskt är att han hyllas så nu när han är död, man kunde faktiskt önska att det skett när han fortfarande var vid liv. Nog för att han hyllades då också men hur många stöttade och hjälpte honom under rättegångar osv.. Varför är det ofta så att inte förrens någon är borta ängnar man dem en extra tanke eller varför inte en blomma. Jag röstar för att man tar steget och vågar berätta för människor i sin omgivning att man tycker om dem och hellre ge dem en blomma extra när de är vid liv en när de ligger på sin dödsbädd för då får personen aldrig känna den härliga känslan av att få en blomma eller vad det nu må vara. NI vet känslan då hjärtat slår en extra volt. Jag vet att det är lätt att säga och mindre lätt att föja, men jag ska försöka. Även om tanken är väldigt fin när det kommer massor av blommor på begravningen, anhöriga uppskattar det tro mig. Så missar man värmen som personen utstrålar som får presenten/blomman.

Jag såg även filmen eller om den var en dokumentär innan idag:

Jackson: An American Dream, aldrig kunde jag tro att hans barndom varit så hård. Även om man hört att han blev av med sin barndom så trodde jag ändå inte att det riktigt var så, men tack vare filmen så fick man en klarare bild av Michael som person på något vis.

Sänder även en tanke i detta Minnesstundsinlägg till både Mormor och Kjell som dog för ca 8 månader sedan(igår ochi morgon), Saknar er!

Nu ska jag snart ut och gå med Maddox det ska bli härligt..

Kramar Sandra